Swedish Press

Kommunalarbetaren (10/95)  Barnen (04/95)

Jeepen stannar till vid ett rödljus på väg till cirkusen genom Addis Abebas gropiga gator. Gatubarn dyker genast upp bland bilarna i hopp om en slant. Carin Aspluxid, svensk kulturarbetare, vevar ner ru tan och sticker en lapp i en mager näve.
- Han blir nog besviken när han ser att det inte är en sedel utan en matkupong, säger hon.
Carin Asplund arbetar med "forumteater" tillsammans med den etiopiske regissören Abate Mekaria

Forumteater är en folkteater utan fast scen som tar upp lokala problem och använder sig av lokala förmågor. En aktuell pjäs kan handla om drogproblem eller tonårsgraviditet. Men gamla sagor och berättelser är också ofta grund för föreställningarna som ofta tilldrar sig på gator och torg.

Circus Ethiopias utomhusscen och träningslokal ligger nedanför en skålformad sluttning som i dag är fylld av barn och ungdomar. Bredvid scenen under ett fladdrande tygtak sitter någras pojkar och spelar rytmisk, glad musik på enkla instrument.
Solen år het men luften ändå behaglig. Addis Abeba ligger så högt över havet att det sällan blir riktigt hett.

Barnen i publiken jublar och applåderar åt två små busiga skoputsarpojkar som gör clownkonster mellan de mer andäktiga numren med massor av bollar i luften och ormmänniskor som bygger torn av sig själva.
(...)

Ett 50-tal barn och ungdomar, mellan sex och 18 år tränar koncentrerat och sammanbitet. Samma rörelser om och om igen, perfektionissmen är lika stor som spelglädjen. Alla tycks kunna sina «roller» och vet vad de ska göra. När slutsignalen för dagens träningspass går efter 2,5 timmes intensivträning suckas det tungt i cirkusleden. Att åka hem och ta i tu med läxorna och annat hemarbete verkar inte särskilt lockande just nu.

Circus Ethiopia är de 50 barnens liv, tråningspassen de nav som livet kretsar kring.
15-årige Adem Endris, muttrar för sig själv. Lika arg som vanligt över att de kona träningstimmarna går så rasande snabbt. Han dröjer sig kvar och pratar med tränaren Yared Eshetu diskuterar sitt nyaste nummer, en svår volt med skruv.

Cirkusen och cirkuskamraterna är Adems «familj». Den enda han har. Och det är därför som han blir så arg nar träningspasset är över. Helst skulle han vilja träna jämt.
När ljuset har släckts och musiken tystnat, drar Adem på sig trojan och går med långsamma steg tillbaka till barnhemmet där han bor.
För ett och ett halvt år sedan blev Adem medlem i Circus Ethiopia och i ett slag förändrades hans liv. Adem «handplockades» till cirkusen av sin tränare i gymnastikförbundet.
(...)